Det har varit varma veckor i Schweiz. Vi har haft uppemot 30 grader nästan varje dag sedan vi flyttade ner. Lite svettigt minst sagt, men i helgen blev det hastigt mycket svalare. Nästan lite skönt faktiskt. Man blir så seg av värmen i längden. Men kylan var tillfällig. Idag är värmen tillbaka och väntas öka under veckan så det ser ut att bli en ovanligt lång sommar för oss.
I helgen har temat varit något så oväntat som häst. Vi har ridit ut i skogen igen och utforskat mer av omgivningarna kring stallet i Pampigny. Skogen där känns oändlig och är sagolikt vacker. Den är också välplanerad, allt enligt Schweizisk manér. Överallt finns små söta träskyltar med namn på alla stigar och vägar. Det är praktiskt taget omöjligt att gå vilse känns det som. Igår passade vi också på att klippa hästarna så att de ska slippa svettas. Det är ett par timmar av hårt slit men jag tror det blir skönt för dem. Efter klippningen åkte vi till Verbier för att titta på Grand Prix-tävlingen som var den sista av de internationella hästtävlingarna som gått där den senaste veckan. Både Christan och Caroline, som driver stallet vi står på, har tävlat alla dagar men igår var det bara Christian på hans topphäst. Som jag misstänkte tilltalar de utländska arrangemangen med vinbar, gåslever och mingel Anders betydligt mer och jag tror vi har säkrat hans sällskap inför framtiden på den här typen av evenemang. Han har redan planerat in att vi ska besöka nästa tävling i Sion om två veckor. Vi tackar och tar emot. Bortsett från champagnen så var utsikten storslagen och det var en häftig miljö med hinderbanan och de snöklädda alptopparna i bakgrunden. För att undvika de värsta köerna stannade vi kvar och avslutade med en riktigt god middag i Verbier.
Idag reste Anders hem till Sverige för att köra ner vår hästlastbil och även ta med lite nytt bohag som vi införskaffat men som inte hann komma innan flytten. Bland annat saknar vi matbord och stolar. Det har därför varit extra tur för oss att vi haft så bra väder så att vi har kunnat sitta ute och äta på morgnar och kvällar.
I onsdags började barnen i skolan på riktigt. Vilma och Matilda tycker det känns mycket bra, väldigt intensivt men roligt. Såhär långt tycker de också att all personal och alla lärare är väldigt trevliga så det känns skönt. Maten har imponerat och den beskriver de som sjukt god. En viktig detalj eftersom skolan börjar 8.30 och slutar 16.00. Det är långa dagar för dem alla tre och då är det bra om de äter ordentligt tycker mamman:-).
Min känsla är att på den här skolan kommer barnen verkligen att lära sig mycket. Det kommer säkerligen att bli tufft men jag känner ingen oro. Här vet jag att de kommer att få all den hjälp och support de behöver utan att vi ens behöver be om det. Det blir man ganska snabbt varse om för hjälpen och uppbackningen låter inte vänta på sig. Redan första dagen blev vi kontaktade av flera olika lärarassistenter, specialteam för elever med engelska som andraspråk etc. GEMS har funnits i 15 år men är redan världens största privatskola för barn i åldrarna 3-18 år. Den finns i nätverk av över 70 skolor i över ett dussin länder. Det känns stabilt och det ska bli spännande att utvärdera skolan och barnens utveckling efterhand. Jag tycker mig ana ett vinnande koncept men jag vet också av erfarenhet att man egentligen inte vet någonting förrän det har gått lite tid. Det är så mycket som har betydelse för hur de kommer att trivas och finna sig tillrätta.
För Oscars del står redan matte, engelska och franska på schemat. Jag tror absolut att han är redo för lite mer skola och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan han lärt sig både engelska och franska. Snart blir det kanske han som pratar ”hemligheter” på ett annat språk inför oss?
Men om sanningen ska fram så gråter jag varje morgon när jag lämnar honom. Han är så otroligt tapper och kämpar med att hålla tårarna tillbaka. Nästan som om han inte vill göra mig ledsen. Kanske är det så men det får precis motsatt effekt hos mig. Det är fullständigt hjärtskärande. Jag försöker berätta för honom att snart kommer han att känna sig mer bekväm, bara han behärskar engelskan lite bättre. Då kommer tiden att gå fortare säger jag. Han svarar på sitt vanliga och lillgamla vis att längden på tiden blir väl densamma oavsett hur mycket engelska han kan? Jo, det stämmer svarar jag, och känner mig en smula dum, men du kommer att uppleva att den går snabbare försöker jag förklara. Han tittar på mig, funderar lite och säger inget mer. Han är en speciell liten kille, vår älskade son.
Första dagen hämtade jag dock en mycket upprörd Oscar. Det handlade inte om att han var ledsen för att han hade saknat mig utan om att han inte hade haft med sig en egen liten kyl/snackväska som de andra barnen. Som i många andra länder har man eget mellanmål med sig här och de flesta tar med frukt, kakor och någon slags müslibar (läs kaka igen). Det är bara att krypa till korset och följa strömmen. Sagt och gjort, vi åkte till Coop och letade upp rätt väska och inhandlade frukt och kakor. Min kloka son tog i alla fall min instruktion om att endast välja från BIO-sortimentet bra. Med tjejerna gick det sådär men som härdad trebarnsmor jag är nöjd med att lyckas övertyga en av tre.
På kvällarna när Oscar somnat har jag och tjejerna en ny mysig rutin som är att läsa ur ”Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor”, en fantastisk bok för övrigt om man vill boosta sina tjejer med självförtroende. Vi får också tillfälle att prata lite mer då och förra veckan fick jag höra många roliga historier. Att höra dem berätta om sina iaktagande och upplevelser är ofta väldigt underhållande. De har bra humor, känsla för ironi och kan verkligen se det roliga i vardagen. Vissa historier och imitationer fick mig att skratta så att jag nästan kissade på mig.
Det är mycket nytt, som att man måste säga Mrs och Mr till alla lärare, det ska stås på led och man får absolut inte tugga tuggummi. Noga är det. Men lugnt är det också. Ingen som stojar på lektionerna och om någon ändå busar eller pratar när de inte får är det ingen pardon. Ett antal korta varningar delas ut men sen blir det snabba konsekvenser. Här är det inget fjantande och velande. Det upplever både Vilma och Matilda som extremt skönt och något de verkligen saknat hemma i Sverige. Dessutom menar de att arbetsmoralen är betydligt större här. Alla jobbar hela tiden och det finns inte tid för något annat än skolarbete. Dagarna är intensiva och några långa raster eller lata stunder är det inte heller tal om. Rasterna är istället korta, exakta och teknikfria. Mobiltelefoner får tas med till skolan men aldrig användas annat än i nödfall. Vettigt tycker jag.
Det är också spännande att det finns så många nationaliteter representerade på skolan. Närmare bestämt 39 stycken och det talas 27 olika språk och språkkombinationer. Barnen har klasskamrater från USA, England, Australien, Nya Zealand, Kamerun, Mexico, Brasilien, Ryssland, Kina, Singapore, Tyskland, Belgien och Schweiz för att bara nämna några. Bland lärarna finns samma stora spridning. Det är väldigt spännande och lärorikt att möta så många olika kulturer. Jag är glad att våra barn får uppleva allt det här och jag tror att de kommer att lära sig mycket av det också. Om inte annat hoppas jag att det ska göra dem till ödmjuka medmänniskor.
Det finns fortfarande mycket att ordna som försäkringar, tusen blanketter att fylla i till skolan, sjukkontakter, tillstånd hit och dit etc, etc. Det är inte en lugn sekund och arbetet med att komma iordning i huset pågår också fortfarande för fullt. Elektriker, byggare, snickare, diverse inredare, trädgårdsmästaren och städerskan avlöser varandra. Men jag klagar inte, de två sistnämnda är ju permanenta och extremt lyxiga att ha. Trädgårdsmästaren sköter vår trädgård året om och städerskan kommer två gånger i veckan! Städerskan heter Sandra och kommer från Portugal. Hon talar väldigt lite franska och är dessutom hörselskadad vilket gör det hela till den största språkliga utmaningen hittills. Hon ska alltså läsa mina läppar när jag svarar på min undermåliga franska tillbaka. Ni förstår själva hur det går…inte så bra. Men hon är väldigt rolig, så vi har rätt kul när vi försöker förstå varandra.
Även om jag trivs, har allt jag önskar här och känner mig oförskämt acklimatiserad så finns det några saker som inte går att återskapa lika snabbt. Som vänner till exempel. Men tack vare Facetime kan jag ringa hem och prata, nästan som förr. Min wingman och jag har kanske inte pratat lika ofta som vi gjorde hemma men det har mest berott på att hon haft semester och att jag haft ovanligt fullt upp men vi har minsann hunnit babbla en hel del ändå. I fredags hade jag ett annat härligt samtal med en kär vän. Tiden bara flög iväg och vips hade vi pratat i 1,5 timme. Igår fick jag höra rösten av ännu en kär vän och efter det kändes allt som vanligt igen och jag är så tacksam för de stunderna. WhatsApp, Instagram och Messenger är andra superbra plattformar för att hålla kontakten. Tack alla ni som finns där och hör av er titt som tätt. Jag uppskattar det verkligen!
Idag tog jag äntligen ut min landsvägscykel på en tur och det var både efterlängtat och på tiden. Det var min första men absolut inte sista cykeltur. Jag hoppas kunna cykla lagom till skidsäsongen startar. Det blev 2 mil i kuperad terräng, det tog lika lång tid som jag normalt cyklar 3 mil hemma. Tack gode gud för mina nya drev! Backarna här suger verkligen musten ur en. Men jag föredrar variationen av att susa neråt i 50km/h och sedan få slita uppför. Det gör ju inte saken sämre att omgivningen är en fröjd för ögat. På ena sidan har man ständigt Genèvesjön med Alperna i bakgrunden och man passerar skogar och det ena vinfältet vackrare än det andra och de små söta kyrkbyarna som avlöser varandra med lagom avstånd gör turen extra mysig. Överallt finns små Cave à vin (vinkällare). Det är små producenter som producerar lokalt vin och erbjuder vinprovning. Det är nog tur jag inte har tid att stanna. Man får liksom skilja på nöje och nöje. Jag andas in och känner dofterna av blommor, skog och sommar som slår emot mig. Det är nästan overkligt och svårt att ta in att jag faktiskt bor här och nu kan kalla detta för hemma.