Ikväll är en ljummen och helt magisk sensommarkväll. Vi är sent i stallet och tjejerna har nyss skrittat ut i skogen medan jag joggade. Det var en sagolikt vacker solnedgång. Syrsorna spelade och himlen färgades lätt rosa när solen sakta gick ner bakom Jurabergen. På vägen hem låg Alperna som en vacker tavla framför oss. Vi är bortskämda.
Utanför stallets café satt Christians pappa, syster och några till och drack vin och åt ost. Det är ju trots allt lillördag idag. Fast de har de nog inte här. Här njuter man bara nog bara av att det är varmt, somrigt och att man fortfarande kan sitta ute.
I helgen som gick hade vi äntligen lite kallare väder. Det är konstigt att man säger äntligen när man egentligen saknar värmen så fort den försvinner. I torsdags förra veckan kom Anders ner med vår hästlastbil och en del av våra nya möbler, där ibland matbord och stolar. Som av en händelse slog vädret om just den dagen så att det genast blev för kallt att sitta ute. Vilken otrolig tajming! Men värmen återvände igår så nu är allt som vanligt och vi sitter ute och äter igen. Jag ska inte önska bort värmen fler gånger, jag lovar. Det är så härligt nu.
Allt är annars fortfarande väldigt intensivt. Det är mycket byråkrati att plöja sig igenom för allt man behöver ordna här. Mycket är på franska också så det blir en del googlande. Att sedan komma in alla nya rutiner, lära sig alla nya namn på människor, förstå sig på nya digitala läroplattformar, gå på diverse föräldramöten och hålla reda på tre barn i tre olika program är en utmaning i sig. En sak har jag i alla fall lärt mig med åren. Det finns bara ett sätt att klara av sådant här utan att få panik. Man får ta en sak i taget och börja med det mest akuta hela tiden. Den planen fungerar i alla fall bra på allt praktiskt. Men den mentala biten är av naturliga skäl inte lika lätt att planera och styra upp. Dessutom kommer sammanbrotten sällan vid en lämplig tidpunkt eller var för sig. Det finns bara ett bra namn på detta fenomen. Kaos. Jag tar mig igenom det mesta men visst känner jag en viss uppgivenhet när jag upplever att alla tre barnen bryter ihop samtidigt och Anders är bortrest hela veckorna och jag ska räcka till. Sedan är det alltid det där med att inte veta hur länge saker kommer att hålla i sig eller vilka proportioner det kan komma att ta sig. Ovissheten är i alla sammanhang det svåraste att hantera, tycker jag.
Oscar har det ganska tufft. När vi hämtar honom är det som att han släpper en hel dags anspänning och det är påtagligt att han slappnar av när han kommer ur sitt språkliga vacuum. Utbrotten är kraftfulla och ganska jobbiga för oss alla men mest för honom egentligen. Efter stormen är han som vanligt igen och vi pratar lite om all ilska som kom fram och att det är ok att vara ledsen. Man får bara inte slåss och kasta saker. Men han gråter inte längre vid lämningen utan vinkar numera glatt och vänder sig om och går iväg. Skönt. I fredags fick jag en känsla av att han ändå landade ganska mycket. Pedagogerna är otroligt proffsiga och hans manliga lärare Koen är en helt underbar människa. Jag är så enormt tacksam att det är just han som har hand om Oscar och hans fem klasskamrater. Känner mig i mycket goda händer. När Anders kommer hem blir Oscar extra glad. Pappa betyder mycket för honom, och för oss alla så klart, men de har ett extra starkt band.
De stora barnen brottas med andra sorts känslor. Det har handlat om att klara av omställningen, känna sig hemma i det nya livet, hantera saknad men också om saker som ovisshet av kommande arbetsbördor och eventuella förväntningar från skolan. Barnen har alla olika akilleshälar som tar sig väldigt olika uttryck. Det gäller att hinna läsa av, parera och stå pall som förälder. Inte alltid så lätt när man själv känner sig trött, sliten och lite förvirrad. Men vi har haft liknande sammanbrott förut och symtomen är desamma. Vi har bra verktyg för att klara av det mesta, tack och lov. Fast någonstans känner jag alltid den där oron att tänk om det inte fungerar den här gången? Kommer jag att klara av att leda mina barn i rätt riktning och ge dem det stöd de behöver just nu? Fast det är nog ganska normalt att känna en viss personlig resignation i en livsomställning som den här.
Att jag känt mig så ovanligt trött på senaste har haft en annan naturlig förklaring. På grund av värmen har det fortsatt att blomma och spridas pollen i detta vackra land. Ljuvligt att se på men inte lika roligt när man man är pollenallergiker. Förra måndagen kom det över mig som en riktig käftsmäll. Det blev en allergichock som hette duga. Snuvan och nysningarna gjorde sig sällskap med klåda överallt och en verkligt bedövande trötthet. Därav blev förra veckan extra utmanande på alla sätt. Den här veckan har varit bättre då allergimedicinen börjat hjälpa.
Så livet fortsätter alltså med alla sina ups and downs men vi känner oss absolut mest uppåt och är fortsatt oerhört nöjda med vårt stora beslut att flytta utomlands och med valet av land. Schweiz är på alla sätt ett fantastiskt land att leva i!
Det är också ett otroligt sportigt land, schweizarna skäms inte för att berätta hur de älskar att sporta. Det är ett väldigt uttalat och stort ämne här, inte bara snack och lite hockey. Överallt ser man människor, i alla åldrar och i ständig rörelse. I cykelaffären i Aubonne är det jämt kö och de har minst sagt fullt upp. Det är garanterat en bra affärsidé att sälja sportutrustning i det här landet. Vill du kan du ställa upp i olika lopp varenda eviga helg. Jag ser hela tiden uppsatta posters som marknadsför olika lopp inom löpning, cykling och triathlon för att bara nämna några. Inte mig emot.
För Anders öppnar detta sportiga land upp nya möjligheter och jag har sedan en längre tid lobbat för att få igång honom med landsvägscykling. Dels för att det är bra motion och passar hans skadade knän men också för att det är socialt, trevligt och kan kombineras med en god lunch eller fika. En bra morot tänker jag. Dessutom är det perfekt att cykla här i våra omgivningar. Jag brukar som känt inte låta saker stå på väntelistan särskilt länge. Sagt och gjort så tog vi min gamla cykel med oss hit i hopp om att den skulle passa Anders och väl här jag bokade in en bikefit. Jag vet av egen erfarenhet (och för att jag känner min man väl) att glädjen med att cykla snabbt kan förtas om du sitter fel och får ont. Ska Anders bli biten ska det helst inte vara för bökigt i början. Jag är verkligen glad över att han är så taggad.
I lördags var det äntligen dags. Vi lastade cykel och tog med skor och utrustning ner till Aubonne och Velo Perfection som utför bikefit enligt konstens alla regler. Vi blev väl mottagna av Cedric som av musklerna att döma på de välrakade benen såg ut att vara ganska så vass på cykling. Senare fick vi veta att han är en av de bästa i Schweiz.
Han monterade upp cykeln på sin maskin, fixade Anders cykelskor med rätt clips och sedan var det dags att sitta upp och börja cykla och filma. Allt som allt tog det 1,5 timme. Jag var ärligt talat rädd att detta skulle bli lite för mycket av det goda. Anders blir ju ganska lätt uttråkad, särkilt av den typen av tekniskt dravel. Men han såg fortsatt taggad ut. Säkert nöjd med att ha inlett hela bikefiten med att svara på frågan om vilka hans mål var med ”att bli Swiss champion inom två år”. Typiskt Anders att svara så.
Så fort allt var klart studsade han ner till den trevliga cykelaffären Rochat som jag redan blivit bekant med och där fortsatte ekiperingen med byxor, tröja och hjälm. I veckan får Anders också nya drev monterade för cykling i branta backar. En halv förmögenhet är med andra ord spenderad men nu är vi redo för att tillsammans ge oss ut längs de slingade vägarna i kantonen Vaud. Så roligt!
Bortsett från träningshysterin, som inte ens Anders kan undgå, erbjuder Schweiz också gastronomi och vin i världsklass. För oss som gillar mat och vin är detta ingen nackdel. Intressant och rolig kuriosa om landets vinproduktion kan du läsa mer om här:
https://swisswine.ch/en/news/19-interesting-facts-about-swiss-wine
Faktiskt har vi enbart druckit schweiziska viner sedan vi flyttade ner. Vi förstår varför schweizarna dricker nästan allt vin de producerar själva, enligt artikeln ovan, för de håller mycket hög kvalité och vinerna här smakar verkligen fantastiskt bra!
I lördags kväll hade vi vår första date night och vi hade letat efter en mysig restaurang med äkta matglädje. Auberge del la Croix d’Or i vår grannby Yens verkade vara ett sådant ställe. Jag ringde och bokade och fick prata med den tysktalande värdinnan. Skönt med tyska tänkte jag tills hon bräkte på med sin schweitzertyska och nästan helt tappade bort mig. Bordet blev hur som helst bokat och vi såg fram emot en mysig kväll. Bilderna på hemsidan skvallrade om hög klass och fin klädsel så vi gjorde oss så vackra och stiliga vi kunde. Väl framme på det stora värdshuset äntrar vi först en lång hall som leder oss in i ett rum som mest liknar en enkel pub. Kring första bordet sitter ett gäng killar, helt alldagligt klädda och med vars en öl i handen. Vi ser inte ett spår av fine dining och vänder lite snopet på klacken och går ut igen. Utanför läser vi, något förvirrade, på skyltarna igen. Jo, men vi är rätt. Den röda Michelinskylten sitter uppsatt och flera andra utmärkelser. Vi förstår ingenting? Nu skrattar vi nästan för allt känns så dråpligt. Här står vi uppklädda till tänderna på väg in på middag på den lokala puben. Vi inser att detta kan bli ganska annorlunda men att vi nog får gilla läget. Vi går in igen och tänker att nu är det som det är. Jag vill bara knäa och dölja min röda högklackade pumps som just nu känns självlysande. Jag inser att det kommer ändå inte att hjälpa.
Nu kommer en kvinna fram och frågar efter vårt namn. Det är värdinnan. Hon visar in oss i den anslutande matsalen runt hörnet. Den vi inte såg. Snygga glasdörrar skiljer puben och matsalen åt och här inne är det något helt annat. Här är det vackert dukat, blommor på borden, konst på väggarna och runt borden sitter uppklädda par och sällskap som i likhet med oss är här för en matupplevelse utöver det vanliga. Vi drar en lättandes suck och skrattar åt hela situationen. Kvällen bjuder sedan på Champagne från den franska värdens egen gård i Champagne som funnits i familjen i tre generationer. Därefter enbart viner från Schweiz. Allt är så trevligt. Maten är också bra, riktigt bra. Skönt att få sitta ner en hel middag, slippa allt ståhej och få prata vuxenprat en hel kväll. Sådant uppskattar jag verkligen ibland. Då blir man laddad för en ny vecka.