Imorse vaknade jag självmant 07.20 och kände omedelbart en enorm lycka. Solen strilade in genom de halvöppna persiennerna och jag kunde redan känna värmen utanför. Vi har fortfarande sommar här och idag väntas temperaturer uppemot 30 grader. Nu har jag äntligen tid att njuta av det. Matilda kom intassande strax efter att jag vaknat. Igår bestämde vi att vi skulle ställa klockan för att åka till stallet och rida ut i skogen.
Vi steg upp och gjorde frukost, jag hängde på en av våra elcyklar på bilen och vi drog iväg. Ännu en gång sköljde känslan av oerhörd lycka över mig. Att se den uppgående solen dränka det sanslöst vackra landskapet på väg mot stallet blev nästan för mycket. Jag kände att jag fick svälja ett par gånger för att hålla tårarna tillbaka. Barnen tycker inte om att se mig gråta, oavsett om det är glädjetårar. De tycker generellt att jag är alldeles för blödig. Jag konstaterar istället tyst för mig själv att jag måste ha hamnat i mitt paradis.
Väl framme i stallet sätter jag mig utanför vår kafeteria med min dator och skriver medan barnen förbereder sina hästar. Här sitter redan några andra ryttare som tagit ut sina hästar i hagen. Här lämnar man aldrig hästarna obevakade så det blir till att socialisera medan man väntar, om man inte köpt hjälp med in och uttag på helgen. I vårt fall ingår den tjänsten redan i vårt paket. De pratar och skrattar. Jag förstår att det handlar om hästar men detaljerna är inte helt på plats. Men varje dag lär jag mig lite mer.
I veckan hade jag en tid för att fixa mina naglar på vår lokala nagelstudio. Där får jag sannerligen en bra lektion i franska. Kvinnan som hjälper mig kan vare sig engelska eller tyska. I en och en halv timme pratade vi, eller hon, om allt mellan himmel och jord. Iréne, som hon heter, är en kvinna i min ålder som har två barn och har bott i den här byn i hela sitt liv. Det är alltid lika intressant att konstatera att oavsett land, språk och kultur så delar man samma livspussel och utmaningar. Vi fick bra kontakt och förstod varandra direkt, i alla fall mentalt. Jag fick dessutom många bra tips på var jag kan köpa lokala produkter direkt från bonden/gården. Såsom kyckling, grönsaker etc. Sådant som jag älskar!
Schweizarna är mästare på att försörja sitt land med egenproducerade produkter. I alla möjliga sammanhang. Till och med nagellamporna och materialet på nagelstudion är schweiziskt. Helt otroligt! Nu har jag tydligen naglar gjorda av kristall? Fint ska det vara. Kvalité från början till slut.
Helgen har hittills varit väldigt bra. Igår hann vi med en stund på stranden och väl där somnade jag till ljudet av vågorna vilket var helt underbart och SÅ välbehövt. Annars har den här veckan ärligt talat varit rätt så tuff. Allt måste ha kommit ikapp mig för jag har känt en oerhört trötthet både mentalt och fysiskt. Som ett brev på posten åkte jag på världens brakförkylning. Ganska väntat efter all stress egentligen. Men jobbigast är ändå känslan av att inte räcka till. För alla andra och för barnen inte minst. Jag märker ju att de är påverkade av allt som händer. För bortom allt det som känns roligt, spännande och som ligger inom området av stor förväntan finns också en oro och vilsenhet. Vem blir mina nya vänner? Kommer jag att få nya vänner? Hur kommer mitt liv att se ut nu när skolan börjar? Och så vidare. Men det finns också en saknad av de vänner som är kvar i Sverige. Det är många sådana funderingar och tankar hos de större barnen.
För ett litet barn som Oscar är det som händer troligtvis mer abstrakt. Den här sommaren har garanterat varit den mest förvirrade perioden i hans liv. Vi har försökt skapa trygghet genom att låta honom omges av personer han känner medan vi har flängt, farit runt och packat. Visst, han har säkert haft kul. Han har åkt på utflykter och fått leka massor men han har ändå känt av vår stress. Sådant märker man, inte minst genom att han blivit extra busig de här senaste veckorna. Som om han inte vet var han ska ta vägen med allt han känner. Han har sett sitt hem packas ihop och hört oss prata om att flytta, och till ett annat land dessutom. Men hur tar man som fyraåring in den informationen? För honom är höjdpunkter saker som att alla är hemma samtidigt och samlade kring matbordet eller när han får leka med sina favoritleksaker på sina favoritplatser. Vad betyder flytta utomlands, bo i Schweiz, byta skola och tala ett annat språk? Vad betyder det för en liten kille vars referensramar sträcker sig till det som finns i hans absoluta närhet? Inte konstigt att han testar oss lite extra nu.
Så hur roligt det än varit och är att flytta så finns det såklart utmaningar också. Barnens oro och rastlöshet i avsaknad av vänner och vanliga rutiner har resulterat i en hel del extra småtjafs, stök och ståhej. Det kan vara rätt jobbigt i vanliga fall tycker både Anders och jag men här har det kanske varit en ännu lite större utmaning då vi själva känt oss trötta och stressade av allt annat som händer med pågående flyttkaos och med alla saker som ska fixas hela tiden. Att gå igenom stora förändringar, såsom vi gör just nu, är naturligtvis inte bara en dans på rosor men jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastisk upplevelse för oss alla. Det har onekligen börjat bra! När det gäller barnen får vi nog bara låta tiden ha sin gång och vara extra tålmodiga och förstående.