Månad: augusti 2018

Det har varit varma veckor i Schweiz. Vi har haft uppemot 30 grader nästan  varje dag sedan vi flyttade ner. Lite svettigt minst sagt, men i helgen blev det hastigt mycket svalare. Nästan lite skönt faktiskt. Man blir så seg av värmen i längden. Men kylan var tillfällig. Idag är värmen tillbaka och väntas öka under veckan så det ser ut att bli en ovanligt lång sommar för oss.

I helgen har temat varit något så oväntat som häst. Vi har ridit ut i skogen igen och utforskat mer av omgivningarna kring stallet i Pampigny. Skogen där känns oändlig och är sagolikt vacker. Den är också välplanerad, allt enligt Schweizisk manér. Överallt finns små söta träskyltar med namn på alla stigar och vägar. Det är praktiskt taget omöjligt att gå vilse känns det som. Igår passade vi också på att klippa hästarna så att de ska slippa svettas. Det är ett par timmar av hårt slit men jag tror det blir skönt för dem. Efter klippningen åkte vi till Verbier för att titta på Grand Prix-tävlingen som var den sista av de internationella hästtävlingarna som gått där den senaste veckan. Både Christan och Caroline, som driver stallet vi står på, har tävlat alla dagar men igår var det bara Christian på hans topphäst. Som jag misstänkte tilltalar de utländska arrangemangen med vinbar, gåslever och mingel Anders betydligt mer och jag tror vi har säkrat hans sällskap inför framtiden på den här typen av evenemang. Han har redan planerat in att vi ska besöka nästa tävling i Sion om två veckor. Vi tackar och tar emot. Bortsett från champagnen så var utsikten storslagen och det var en häftig miljö med hinderbanan och de snöklädda alptopparna i bakgrunden. För att undvika de värsta köerna stannade vi kvar och avslutade med en riktigt god middag i Verbier.

Idag reste Anders hem till Sverige för att köra ner vår hästlastbil och även ta med lite nytt bohag som vi införskaffat men som inte hann komma innan flytten. Bland annat saknar vi matbord och stolar. Det har därför varit extra tur för oss att vi haft så bra väder så att vi har kunnat sitta ute och äta på morgnar och kvällar.

I onsdags började barnen i skolan på riktigt. Vilma och Matilda tycker det känns mycket bra, väldigt intensivt men roligt. Såhär långt tycker de också att all personal och alla lärare är väldigt trevliga så det känns skönt. Maten har imponerat och den beskriver de som sjukt god. En viktig detalj eftersom skolan börjar 8.30 och slutar 16.00. Det är långa dagar för dem alla tre och då är det bra om de äter ordentligt tycker mamman:-).

Min känsla är att på den här skolan kommer barnen verkligen att lära sig mycket. Det kommer säkerligen att bli tufft men jag känner ingen oro. Här vet jag att de kommer att få all den hjälp och support de behöver utan att vi ens behöver be om det. Det blir man ganska snabbt varse om för hjälpen och uppbackningen låter inte vänta på sig. Redan första dagen blev vi kontaktade av flera olika lärarassistenter, specialteam för elever med engelska som andraspråk etc. GEMS har funnits i 15 år men är redan världens största privatskola för barn i åldrarna 3-18 år. Den finns i nätverk av över 70 skolor i över ett dussin länder. Det känns stabilt och det ska bli spännande att utvärdera skolan och barnens utveckling efterhand. Jag tycker mig ana ett vinnande koncept men jag vet också av erfarenhet att man egentligen inte vet någonting förrän det har gått lite tid. Det är så mycket som har betydelse för hur de kommer att trivas och finna sig tillrätta.

För Oscars del står redan matte, engelska och franska på schemat. Jag tror absolut att han är redo för lite mer skola och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan han lärt sig både engelska och franska. Snart blir det kanske han som pratar ”hemligheter” på ett annat språk inför oss?

Men om sanningen ska fram så gråter jag varje morgon när jag lämnar honom. Han är så otroligt tapper och kämpar med att hålla tårarna tillbaka. Nästan som om han inte vill göra mig ledsen. Kanske är det så men det får precis motsatt effekt hos mig. Det är fullständigt hjärtskärande. Jag försöker berätta för honom att snart kommer han att känna sig mer bekväm, bara han behärskar engelskan lite bättre. Då kommer tiden att gå fortare säger jag. Han svarar på sitt vanliga och lillgamla vis att längden på tiden blir väl densamma oavsett hur mycket engelska han kan? Jo, det stämmer svarar jag, och känner mig en smula dum, men du kommer att uppleva att den går snabbare försöker jag förklara. Han tittar på mig, funderar lite och säger inget mer. Han är en speciell liten kille, vår älskade son.

Första dagen hämtade jag dock en mycket upprörd Oscar. Det handlade inte om att han var ledsen för att han hade saknat mig utan om att han inte hade haft med sig en egen liten kyl/snackväska som de andra barnen. Som i många andra länder har man eget mellanmål med sig här och de flesta tar med frukt, kakor och någon slags müslibar (läs kaka igen). Det är bara att krypa till korset och följa strömmen. Sagt och gjort, vi åkte till Coop och letade upp rätt väska och inhandlade frukt och kakor. Min kloka son tog i alla fall min instruktion om att endast välja från BIO-sortimentet bra. Med tjejerna gick det sådär men som härdad trebarnsmor jag är nöjd med att lyckas övertyga en av tre.

På kvällarna när Oscar somnat har jag och tjejerna en ny mysig rutin som är att läsa ur ”Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor”, en fantastisk bok för övrigt om man vill boosta sina tjejer med självförtroende. Vi får också tillfälle att prata lite mer då och förra veckan fick jag höra många roliga historier. Att höra dem berätta om sina iaktagande och upplevelser är ofta väldigt underhållande. De har bra humor, känsla för ironi och kan verkligen se det roliga i vardagen. Vissa historier och imitationer fick mig att skratta så att jag nästan kissade på mig.

Det är mycket nytt, som att man måste säga Mrs och Mr till alla lärare, det ska stås på led och man får absolut inte tugga tuggummi. Noga är det. Men lugnt är det också. Ingen som stojar på lektionerna och om någon ändå busar eller pratar när de inte får är det ingen pardon. Ett antal korta varningar delas ut men sen blir det snabba konsekvenser. Här är det inget fjantande och velande. Det upplever både Vilma och Matilda som extremt skönt och något de verkligen saknat hemma i Sverige. Dessutom menar de att arbetsmoralen är betydligt större här. Alla jobbar hela tiden och det finns inte tid för något annat än skolarbete. Dagarna är intensiva och några långa raster eller lata stunder är det inte heller tal om. Rasterna är istället korta, exakta och teknikfria. Mobiltelefoner får tas med till skolan men aldrig användas annat än i nödfall. Vettigt tycker jag.

Det är också spännande att det finns så många nationaliteter representerade på skolan. Närmare bestämt 39 stycken och det talas 27 olika språk och språkkombinationer. Barnen har klasskamrater från USA, England, Australien, Nya Zealand, Kamerun, Mexico, Brasilien, Ryssland, Kina, Singapore, Tyskland, Belgien och Schweiz för att bara nämna några. Bland lärarna finns samma stora spridning. Det är väldigt spännande och lärorikt att möta så många olika kulturer. Jag är glad att våra barn får uppleva allt det här och jag tror att de kommer att lära sig mycket av det också. Om inte annat hoppas jag att det ska göra dem till ödmjuka medmänniskor.

Det finns fortfarande mycket att ordna som försäkringar, tusen blanketter att fylla i till skolan, sjukkontakter, tillstånd hit och dit etc, etc. Det är inte en lugn sekund och arbetet med att komma iordning i huset pågår också fortfarande för fullt. Elektriker, byggare, snickare, diverse inredare, trädgårdsmästaren och städerskan avlöser varandra. Men jag klagar inte, de två sistnämnda är ju permanenta och extremt lyxiga att ha. Trädgårdsmästaren sköter vår trädgård året om och städerskan kommer två gånger i veckan! Städerskan heter Sandra och kommer från Portugal. Hon talar väldigt lite franska och är dessutom hörselskadad vilket gör det hela till den största språkliga utmaningen hittills. Hon ska alltså läsa mina läppar när jag svarar på min undermåliga franska tillbaka. Ni förstår själva hur det går…inte så bra. Men hon är väldigt rolig, så vi har rätt kul när vi försöker förstå varandra.

Även om jag trivs, har allt jag önskar här och känner mig oförskämt acklimatiserad så finns det några saker som inte går att återskapa lika snabbt. Som vänner till exempel. Men tack vare Facetime kan jag ringa hem och prata, nästan som förr. Min wingman och jag har kanske inte pratat lika ofta som vi gjorde hemma men det har mest berott på att hon haft semester och att jag haft ovanligt fullt upp men vi har minsann hunnit babbla en hel del ändå. I fredags hade jag ett annat härligt samtal med en kär vän. Tiden bara flög iväg och vips hade vi pratat i 1,5 timme. Igår fick jag höra rösten av ännu en kär vän och efter det kändes allt som vanligt igen och jag är så tacksam för de stunderna. WhatsApp, Instagram och Messenger är andra superbra plattformar för att hålla kontakten. Tack alla ni som finns där och hör av er titt som tätt. Jag uppskattar det verkligen!

Idag tog jag äntligen ut min landsvägscykel på en tur och det var både efterlängtat och på tiden. Det var min första men absolut inte sista cykeltur. Jag hoppas kunna cykla lagom till skidsäsongen startar. Det blev 2 mil i kuperad terräng, det tog lika lång tid som jag normalt cyklar 3 mil hemma. Tack gode gud för mina nya drev! Backarna här suger verkligen musten ur en. Men jag föredrar variationen av att susa neråt i 50km/h och sedan få slita uppför. Det gör ju inte saken sämre att omgivningen är en fröjd för ögat. På ena sidan har man ständigt Genèvesjön med Alperna i bakgrunden och man passerar skogar och det ena vinfältet vackrare än det andra och de små söta kyrkbyarna som avlöser varandra med lagom avstånd gör turen extra mysig. Överallt finns små Cave à vin (vinkällare). Det är små producenter som producerar lokalt vin och erbjuder vinprovning. Det är nog tur jag inte har tid att stanna. Man får liksom skilja på nöje och nöje. Jag andas in och känner dofterna av blommor, skog och sommar som slår emot mig. Det är nästan overkligt och svårt att ta in att jag faktiskt bor här och nu kan kalla detta för hemma.

 

 

 

 

 

 

 

 

Imorse vaknade jag självmant 07.20 och kände omedelbart en enorm lycka. Solen strilade in genom de halvöppna persiennerna och jag kunde redan känna värmen utanför. Vi har fortfarande sommar här och idag väntas temperaturer uppemot 30 grader. Nu har jag äntligen tid att njuta av det. Matilda kom intassande strax efter att jag vaknat. Igår bestämde vi att vi skulle ställa klockan för att åka till stallet och rida ut i skogen.

Vi steg upp och gjorde frukost, jag hängde på en av våra elcyklar på bilen och vi drog iväg. Ännu en gång sköljde känslan av oerhörd lycka över mig. Att se den uppgående solen dränka det sanslöst vackra landskapet på väg mot stallet blev nästan för mycket. Jag kände att jag fick svälja ett par gånger för att hålla tårarna tillbaka. Barnen tycker inte om att se mig gråta, oavsett om det är glädjetårar. De tycker generellt att jag är alldeles för blödig. Jag konstaterar istället tyst för mig själv att jag måste ha hamnat i mitt paradis.

Väl framme i stallet sätter jag mig utanför vår kafeteria med min dator och skriver medan barnen förbereder sina hästar. Här sitter redan några andra ryttare som tagit ut sina hästar i hagen. Här lämnar man aldrig hästarna obevakade så det blir till att socialisera medan man väntar, om man inte köpt hjälp med in och uttag på helgen. I vårt fall ingår den tjänsten redan i vårt paket. De pratar och skrattar. Jag förstår att det handlar om hästar men detaljerna är inte helt på plats. Men varje dag lär jag mig lite mer.

I veckan hade jag en tid för att fixa mina naglar på vår lokala nagelstudio. Där får jag sannerligen en bra lektion i franska. Kvinnan som hjälper mig kan vare sig engelska eller tyska. I en och en halv timme pratade vi, eller hon, om allt mellan himmel och jord. Iréne, som hon heter, är en kvinna i min ålder som har två barn och har bott i den här byn i hela sitt liv. Det är alltid lika intressant att konstatera att oavsett land, språk och kultur så delar man samma livspussel och utmaningar. Vi fick bra kontakt och förstod varandra direkt, i alla fall mentalt. Jag fick dessutom många bra tips på var jag kan köpa lokala produkter direkt från bonden/gården. Såsom kyckling, grönsaker etc. Sådant som jag älskar!

Schweizarna är mästare på att försörja sitt land med egenproducerade produkter. I alla möjliga sammanhang. Till och med nagellamporna och materialet på nagelstudion är schweiziskt. Helt otroligt! Nu har jag tydligen naglar gjorda av kristall? Fint ska det vara. Kvalité från början till slut.

Helgen har hittills varit väldigt bra. Igår hann vi med en stund på stranden och väl där somnade jag till ljudet av vågorna vilket var helt underbart och SÅ välbehövt. Annars har den här veckan ärligt talat varit rätt så tuff. Allt måste ha kommit ikapp mig för jag har känt en oerhört trötthet både mentalt och fysiskt. Som ett brev på posten åkte jag på världens brakförkylning. Ganska väntat efter all stress egentligen. Men jobbigast är ändå känslan av att inte räcka till. För alla andra och för barnen inte minst. Jag märker ju att de är påverkade av allt som händer. För bortom allt det som känns roligt, spännande och som ligger inom området av stor förväntan finns också en oro och vilsenhet. Vem blir mina nya vänner? Kommer jag att få nya vänner? Hur kommer mitt liv att se ut nu när skolan börjar? Och så vidare. Men det finns också en saknad av de vänner som är kvar i Sverige. Det är många sådana funderingar och tankar hos de större barnen.

För ett litet barn som Oscar är det som händer troligtvis mer abstrakt. Den här sommaren har garanterat varit den mest förvirrade perioden i hans liv. Vi har försökt skapa trygghet genom att låta honom omges av personer han känner medan vi har flängt, farit runt och packat. Visst, han har säkert haft kul. Han har åkt på utflykter och fått leka massor men han har ändå känt av vår stress. Sådant märker man, inte minst genom att han blivit extra busig de här senaste veckorna. Som om han inte vet var han ska ta vägen med allt han känner. Han har sett sitt hem packas ihop och hört oss prata om att flytta, och till ett annat land dessutom. Men hur tar man som fyraåring in den informationen? För honom är höjdpunkter saker som att alla är hemma samtidigt och samlade kring matbordet eller när han får leka med sina favoritleksaker på sina favoritplatser. Vad betyder flytta utomlands, bo i Schweiz, byta skola och tala ett annat språk? Vad betyder det för en liten kille vars referensramar sträcker sig till det som finns i hans absoluta närhet? Inte konstigt att han testar oss lite extra nu.

Så hur roligt det än varit och är att flytta så finns det såklart utmaningar också. Barnens oro och rastlöshet i avsaknad av vänner och vanliga rutiner har resulterat i en hel del extra småtjafs, stök och ståhej. Det kan vara rätt jobbigt i vanliga fall tycker både Anders och jag men här har det kanske varit en ännu lite större utmaning då vi själva känt oss trötta och stressade av allt annat som händer med pågående flyttkaos och med alla saker som ska fixas hela tiden. Att gå igenom stora förändringar, såsom vi gör just nu, är naturligtvis inte bara en dans på rosor men jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastisk upplevelse för oss alla. Det har onekligen börjat bra! När det gäller barnen får vi nog bara låta tiden ha sin gång och vara extra tålmodiga och förstående.

 

 

 

Sitter på altanen och lyssnar till mina grannars småpratande. Det är visst någon födelsedag som firas för nyss sjöng de den franska födelsedagssången. De är mysigt att lyssna på franska, det är ett vackert språk. Det är inte lika varmt längre men syrsorna spelar lika vackert och det går att sitta ute med shorts fortfarande. Kyrkklockan i byn slår och klockan är 22. I samma sekund hör jag hur det smäller. Det är fyrverkeri i Geneve ikväll, någon slags festival. Vi orkade inte idag men nästa år får vi åka dit.

Nu har det gått ännu några dagar till. Jag har bott i Schweiz i ganska exakt en vecka. Det känns som en månad räknat i händelser. Dagarna har fortsatt att kantas av diverse fixande, inköp och upp-packning. Jag känner mig lite trött nu. Det har sannerligen varit ett antal hektiska och sjukligt varma veckor. Men ändå är jag lycklig. Allt känns så självklart och rätt på något sätt. Som att jag väntat hela livet på att komma hit. Det kanske jag har? Jag har i alla fall väntat rätt länge på det här med att flytta utomlands.

Igår kom hästpassen tillbaka från Schweiziska ridsportsförbundet. Allt går så fort här. Jag tog med dem och lämnade över dem till Christian som driver stallet. Från och med nu är det han som organiserar och sköter allt. Bara att vänja sig.

I stallet råder ett lugn jag sällan upplevt. Sättet att umgås och bete sig runt hästar är inte alls vad jag har upplevt i Sverige. Lugnet känns inte bara av i stallet, det känns överallt, men här blir det extra påtagligt. Och det är absolut inte lättja. Allt är väl organiserat och genomtänkt men det är oerhört stressfritt. Jag finner mig väl tillrätta, jag blir lugn. Att se Christian och Caroline hantera hästar är imponerande. Det är lite som Tobbe Larsson goes Swiss.

På tisdag kommer elektrikern och kopplar upp våra fingeravtryck som används istället för nycklar i huset. Vi ska få installera någon app som styr trädgårdsbelysningen och han ska förhoppningsvis instruera oss i diverse andra tekniska uppfinningar som detta hus erbjuder. Ännu har jag inte lyckats förstå mig på alla dessa timers, sensorer och knappar hit och dit.

Vårt nya hus är för övrigt så enormt trivsamt. Jag älskar redan att bo här! Jag älskar att vakna upp till den sanslösa utsikten över sjön med Alperna i fonden. Jag älskar att komma ut i den prunkande trädgården vid altanen och höra vattnet porla i den lilla dammen. Jag behöver nypa mig i armen flera gånger om dagen. Jag njuter verkligen trots pågående flyttkaos.

Idag har Anders varit i stallet med tjejerna och sedan badat med alla på vårt lokala bad i Aubonne. Precis som på så många andra publika ställen här så serveras det god och hemlagad mat, ingen äcklig korv eller annan skräpmat. Den typen av tråkig mat existerar knappt här. En stackars Mac Donalds försöker göra sig hörd nere på marknadsplatsen i Etoy men överöstas av så många andra och tusen gånger trevligare ställen. Behöver jag säga att detta känns lite extra bra för just mig;-)?

Medan de red och badade har jag hängt här hemma med min nya kompis Fulvio och hans två polska hantlangare hela dagen. De har byggt möbler för glatta livet. Nu börjar det bli ordning på sakerna och snart har jag packat upp det mesta också.

Det rullar på och det är minsann lätt att trivas här!

 

 

 

Oj, här händer det grejer! Varje dag. Så otroligt mycket att ordna och fixa hela tiden och så många intryck varje dag.

Att äntligen få packa upp allt gammalt bohag som stått lagrat i elva år (sedan branden på Potatisåkern) är lite grand som julafton för vuxna men också en väldigt stor känsla av tillfredställelse för mig. Detta har jag längtat otroligt mycket efter, att få tillbaka vårt hem, det hem vi hade skapat och som så hastigt rycktes ifrån oss. Vi hade ändå turen att inget brann upp och att vi hade köpt huset i Ljunghusen och redan hunnit inreda där så att vi kunde flytta dit. Jag var höggravid med Matilda och önskade bara komma till en lugn plats. Det var och är jag väldigt tacksam för. Alla saker från vårt första hem hamnade på lager i tron att vi snart skulle hämta dem. Så blev det inte. Vi har inte orkat eller haft lust.

Nu är det i alla fall dags att återskapa och nu äntligen händer det. I ett nytt hem kommer man på sjutusen småsaker som man behöver och som man tagit för givet innan. Det resulterar i många timmar på IKEA och diverse inredningsbutiker.

Vi kunde dock inte bo bättre för just de ändamålen. Två km från vårt hus finns en marknadsplats lik Svågertorp. Jag har nu också insett att det som inte finns att få i Schweiz är inte värt att ha. Här saknar du ingenting, tvärtom, här finns verkligen ALLT!

Mamma och jag har utforskat varenda butik och på ett par ställen, som tex i Schweiz eget förnäma möbelvaruhus Pfister, har jag redan skapat goda kontakter. Jag har också blivit kompis med killen som driver varuhusets kafé, efter ett antal luncher och kaffepauser där. Han frågar nyfiket om hur det går för oss medan han serverar underbara hemlagade pajer med sallad, italiensk glass i världsklass, kaffe från supermaskin och självklart kan du köpa dig ett glas lokalt vin! Priserna på maten är dessutom ovanligt humana.

På mindre än en vecka har jag lärt mig att hitta i gångarna på Hornbach, Coop, Pfister, IKEA, Migros och Jysk samt fått lite nya ”vänner”.

Det är inte bara mitt lokalsinne som får jobba, här måste jag verkligen träna min franska varje dag! Schweizarna här talar ofta inte så bra engelska om de ens kan det. Fler talar tyska än engelska och det blir min räddning. Inte minst när jag gör samtal till olika myndigheter och föreningar…som Schweiziska ridsportsföreningen tex. Då är tyskan guld!

Men i de fall när inget av dessa två språk fungerar blir det ett väldigt sjåande med den gamla skolfranskan. Det är nog tur att jag är ganska modig, och orädd för att säga fel, för det blir troligtvis väldigt intressanta meningar för mina nya landsmän mellan varven. Tillsammans med levande charader och glosor som staplas på varandra har det ändå löst sig och jag har fått vad jag vill ha. Jag måste säga att jag är så imponerad över hur trevliga, hjälpsamma och obesvärade alla är här.

Som när jag kommer fel i en av alla dessa märkliga refuger och rondeller som dyker upp överallt, ibland bara med ett tiotal meter mellan sig, och folk får tvärstanna för att släppa fram idioten i den stora bilen med utländska skyltar. Istället för att hytta med näven nickar de menande eller slår ut med armarna och skrattar?? Lite som att de tänker,  ”hoppas, här blev det lite tokigt”. Jag drar efter andan, tackar och kör vidare. Känner mig helt förbluffad.

I alla de möten jag haft med människor här, både i telefon och öga mot öga, slår ödmjukheten emot mig som en varm filt. Alla visar tålamod för att jag försöker få fram mina önskemål med konstiga franska fraser. De skrattar vänligt och hjälper mig på traven med allt från hänvisning till att överräcka en servett när jag nyser. Sen avslutar de med att önska mig en trevlig dag med ett leende på läpparna. Detta händer både på myndighetsnivå och inne på Hornbach där de anställda arbetar i obeskrivligt varma och syrefattiga lokaler utan luftkonditionering.  Jag hade verkligen förstått om deras tålamod hade börjat tryta. Mamma och jag stod knappt ut de stunder vi själva var där.

Och mamma ja, vilken stålkvinna! Timme ut och timme in har hon följt mig som en svans och stöttat mig i alla beslut och bollat tankar med mig. Trots värmen, trots ibland många timmar utan mat (förlåt mamma) och trots att jag själv inte alltid orkat hålla flaggan i topp, har hon stått där som en fura vid min sida. Inte anklagat mig, inte pressat mig utan bara låtit mig hållas och hängt med. Nu vet jag var jag fått min uthållighet ifrån. Tack mamma! Du har varit fantastisk!!

Utanför mitt sovrumsfönster ansar, klipper och vattnar bonden våra vinrankor, och när jag känner doften av nyklippt gräs påminns jag om min barndoms somrar i Flyinge hos mormor och morfar. Jag tror för övrigt att mormor hade trivts här. Hon var elegans personifierat, älskade språk och vackra miljöer. Hon hade passat här.

Inne i huset arbetar i skrivande stund ett par montörer med att bygga ihop barnens nyinköpta sängar. Jo, vi hittade sängar till slut. Idag har även skoluniformerna beställts, adressändring ordnats och ett antal papper från Skatteverket som behövs här nere är fixade. Mycket papper blir det.

Resten av familjen är på väg ner genom Tyskland i afrikavärmen som pressar utanför bilen. De är här i kväll och jag kan inte vänta att få välkomna dem i vårt nya hemland. Jag trivs redan som fisken i vattnet och Anders kommer också att trivas perfekt, det vet jag. Barnen behöver kanske lite mer tid att acklimatisera sig men vi har ingen brådska. Nu börjar vi snart vårt stora äventyr tillsammans alla fem och vi har all tid i världen!

 

 

Idag har vi knappast legat på latsidan, min mor och jag.

Frukosten stod serverad 9.00 och vi blev fotograferade av värdinnan som första svenska gäster någonsin på detta lilla trevliga hotell i vår by. Vi blir inte de sista i alla fall. Här kommer vi med glädje att boka in våra besökande vänner. Underbart ställe!

Kl 10.00 mötte vi upp ägarna till huset. De är så genomtrevliga och sådär härligt Schweiziska, dvs ordningsamma och korrekta. Men inte på ett jobbigt sätt. På ett bra sätt. Ordning och reda ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat men det här paret har också humor och självdistans så jag känner mig lugn. De är absolut inga petimetrar.

Vi gick igenom alla tusen knappar och tekniska funktioner som huset erbjuder och svetten rann på oss alla. Idag har vi haft 34 grader varmt. När vi var klara vid 11.30 och ägaren och mäklaren tackat för sig kände jag mig som ett barn som blir lämnat utan sin föräldrar för första gången. Där stod jag med 8 nycklar och 300 instruktioner att ansvara för. Aja, det ska nog gå bra har jag fint intalat mig.

Därefter bar det av några kilometer nerför backen till skolan där jag ännu en gång fick fylla i x antal nya papper om ditt och datt. Antalet signaturer jag skrivit till Schweiz går inte att räkna. Detta är ett land som verkar älska kontrakt och formulär. Kanske kan verka jobbigt vid en första anblick men jag föredrar klarhet och tydlighet framför det motsatta. Alla tar sig tid att förklara, ingen verkar stressad och allt bara fungerar. En underbar känsla även om det tar lite tid. Men tid är allt jag har.

Nästa anhalt blev såklart stallet. En slingrande och bedövande vacker väg rakt upp mot Jurabergen som kantas av solros-, äpple och vinodlingar. På vägen passerar man ett antal små pittoreska byar med vackra medeltida hus och gator fulla med schweiziska och kantonala flaggspel. Man får nästan nypa sig i armen. Det är så vackert och välordnat överallt. Som att färdas i ett vykort.

I stallet mötes vi av Caroline som arbetar och tar hand om hästarna i stallet och som är flickvän till Christian som äger gården. Han rider in hästar och tävlar hoppning och driver stallet med Caroline och förutom att Caroline också tävlar själv i hoppning så arbetar hon med marknadsföring på ett annat företag också. Hur i hela friden hinner hon med allt undrar jag när hon berättar om alla sina åtaganden. Åh, jag älskar att hålla igång skrockar denna knivskarpa och charmiga 32-åring tillbaka. Jag blir imponerad.

Jag kramar om våra ponnyer och pratar med dem. Jag känner att de blir glada att se mig. Lite lugna också. Som om de undrat var vi varit. Jag älskar hästar, de är så coola och intuitiva.

Vi sätter oss ner i den lilla kafeterian som har fönster in till ridhuset och där de serverar vin, öl och kaffe. Helt normalt här. Jag misstänker att pappa Anders kommer att titta på betydligt fler hoppträningar i höst :). Mängden papper som ska fyllas i och gås igenom tar lite mer än två timmar. Svetten rinner men Caroline har ett beundransvärt tålamod. Jag har svårt att greppa att från och med nu ska jag inte göra eller ansvara för någonting med våra hästar mer. Jag ska inte ansvara för inköp av deras mat, in- och uttag, ridning, omhändertagande, vaccineringar, avmaskningar, tävlingsförberedelser, anmälningar etc. ALLT sköts av Caroline och Christian. De tar hand om hästpassen från och med nu och de styr upp och ansvarar för hela baletten. Jättekonstigt!!! Men faktiskt lite skönt också. Jag är redo för det nu.

Efter stallet fick det bli sen lunch innan jag ringde elektrikern som skickade mig att ordna nya schweiziska mobilabbonemang asap. Sagt och gjort så körde vi till Morges och letade upp SWISSCOMs butik. En sak slår mig här i Schweiz. Jag får aldrig känslan av att någon vill blåsa mig eller ge mig bästa dealen (för dem). Jag känner mig trygg och i goda händer överallt. Kanske är jag naiv, det återstår kanske att se, men det är en väldigt påfallande känsla av lugn och trygghet här.

Vi kommer fram till bra lösningar hos Swisscom men det tar stopp när det visar sig att jag inte ännu har registrerat mig som resident i Schweiz. Hur skulle jag ha hunnit det, jag kom ju igår? Den vänliga tjejen som tagit hand om mig, och ursäktat sig för sin dåliga engelska minst hundra gånger, önskar mig välkommen tillbaka. Nu har jag dealen i alla fall och går ifrån butiken med ett vänligt handslag och bra information om abonnemangserbjudanden.

På vägen till garaget passerar vi en COOP och trots att klockan redan hunnit bli 18 och vi behöver åka till IKEA måste jag ta mig en snabb titt. Jag hittar flera bra alternativdrycker till mjölk, grova bröd, ekologiska rengöringsmedel och mängder av färsk och närodlad frukt och grönt. Vilket paradis för en matnörd som jag!

IKEA är varmt och syrefattigt. Vi spenderar 2 timmar på att sondera terrängen på detta varuhus samt på att leta sängar som det visar sig inte finns, eller säljs, i Schweiz?? Vi behöver en ny plan. Vi handlar några grytor, lite glas och annat småplock och försöker ta oss ut innan vi svimmar av värmeslag, syrebrist och hungersnöd.

Tröttheten slår till som en slägga. En lång och intensiv dag med MYCKET information och saker att göra har kommit till sin ända. Vi måste äta middag först bara och innan dess måste vi bada. Idag har det varit sååå varmt. Jag tar ner mamma till ett ställe nere vid sjön som vi hittade när vi var här i juni. Vi badar och känner oss genast som nya människor.

Mitt upp i allt flängande har vi under eftermiddagen fått veta att flyttlasset är försenat och att det kommer först imorgon förmiddag. Vi får ta in på byns mysiga hotell ännu en natt och efter badet checkar vi in för andra gången. Det blir middag på Chez Yann och idag äter vi Perche (Aborre) från Lac Leman. Jag älskar det! Så sjukt gott.

Nu är jag så trött att jag knappt kan tänka eller skriva längre men vi har verkligen haft en produktiv och bra dag! Imorgon fortsätter äventyret…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en tuff vecka med svettig packning i ett extremt varmt och fuktigt Ljunghusen kom flyttlasset äntligen iväg och efter följde jag och min kära mamma i bil på onsdagskvällen. Först blev det ett besök i en ny favoritbutik inne i Köpenhamn för att hämta ett par upplagda byxor och därefter en snabb middag på Victors som ligger vägg i vägg med butiken.

Klockan 20.00 började vi så färden från Köpenhamn mot Schweiz. Kvällen var så vacker och vi körde genom ett sommarvarmt Danmark i solnedgång. Det blev ett vackert avsked. Vi hade ingen trafik och tog färjan från Rödby 21.45.

I Puttgarten forsatte vi resan genom Tyskland i obefintlig trafik. När klockan närmade sig 01 kände jag att jag började bli trött och vi hittade ett SAS Radisson strax söder om Hannover där vi tog in och sov några timmar.

Igår körde vi sedan i ett sträck genom Tyskland och bortsett från en avstängd motorväg och trafikkaos i Stuttgart som kostade oss 1,5 timme så flöt det på väldigt bra hela vägen.

Vid 17-tiden körde vi äntligen in i Schweiz och lyckan var total. Man hinner bara korsa gränsen så känner man att det blir annorlunda. Allt är så rent, snyggt och välordnat och det passar mitt tyska påbrå så bra :)!

Väl framme i Lausanne styrde vi kursen mot Etoy och slingade oss in på kuperade landsvägar mellan kohagar, vinfält och äppelodlingar. Mamma erkände i efterhand att hon undrade var i hela fridens namn vi hade flyttat. Passar detta verkligen dem? Jag säger inget, det blir säkert bra svalde hon oroligt.

När vi väl kom fram till vår nya hemby hittade vi direkt fram till hotellet vi skulle bo. Vi hade ringt innan och sagt att vi var på väg men nu var det ingen där. Det satt en liten lapp på dörren att vi skulle ringa. Jag ringde. Ingen svarade. Däremot hörde jag hur det ringde inne i huset. Efter en kvart gav vi upp och gick runt hörnet och satte oss på Chez Yann istället, byn mysiga restaurang. Jag passade på att fråga vår kypare, på min rejält ringrostiga franska, om han eventuellt visste var Agnes var. Det är ju en liten by det här. Jodå, det visste han. Förutom att hon verkade vara släkt med någon så pekade han att hon satt på andra sidan torget.

Vi beställde in en flaska lokalt och gudomligt vitt vin och saltbakad fisk. Rätt som det är kommer Anges över och presenterar sig och vi pratar lite. Jag försöker förklara för alla att jag ska flytta hit, på riktigt. De tittar lite förundrat men nyfiket glatt på mig. Jag vet inte riktigt om det beror på att de inte förstår min franska eller var det är men jag känner mig hemma här. Det är något med människorna, luften och dofterna här. Det är nästan lite magiskt!

Nu har vårt äventyr börjat och ingen kunde vara lyckligare än jag!